Mina tankar

Hej!

Jag har "sovit" hos Lasse i natt,det har varit en fruktansvärd natt främst för honon naturligtvis.Men också en av mina värsta.
Det är så fruktansvärt, orättvist och oförståligt det som har hänt.
Jag tror inte att vi någonsin kommer att förstå.
Lasse sov mest hela tiden då jag var där.
Hade han inte hållit sin hand i min så hade jag trott att jag var ensam.
Men jag höll i hans kärleksfulla hand så ofta jag kunde.
Det var lite aktiviteter inne på hans sal i natt kan man säga.
Vid tre tillfällen kom personalen in och hämtade honom till röntgen.
Han har problem med magen....kan inte sköta den.
Vilket kan leda till en massa problem för honom.
Så man förstår ju att dom måste...men man tycker ju så synd om honom, att han aldrig får vara i fred.
Mitt i natten så släppte hans ryggbedövnings apparat...Han fick smärtlindring i armen då han sa att han ej stod ut.
först på morgonen såg dom att hans ryggbedövnings apparat hade släppt, inte konstigt att han hade ont.
Klockan 10 var det dags för en ny röntgen.
Efter den bestämdes det att han inte fick äta eller dricka mer, och Lotta som hade gjort kålpudding till honom.
Den står kvar i kylskåpet i fall han får äta i morgon.
Då blir han glad.
Han ska också röntga ryggen i dag, dom sa att dom glömde röntga den efter operationen.
Ja ja misstag kan göras det vet vi alla.Inget att hetsa upp sig för, huvudsaken att det blir gjort.
I går kväll hade jag tagit med mig ljus som jag tände för oss, vi släkte ner och höll varandra i handen medans vi tittade på nåt skräp på tv.
I denna svåra stund, vilade vi trots allt en liten stund i ro och "harmoni"tätt intill varandra i ljuslågans sken.....Jag läste en gång en bok i min ungdom, den hette romantik på sjukhus.
Jag kan inte påstå att det här handlade om Romantik, men väl en stund av djup samhörighet och en tyst förståelse för varandras oerhörda smärta.
Jag som jobbar i vården borde förstå bättre, att man inte får ha ljus i rum där syrgas finns.
Nåja! nu hände inget, och om det hänt nåt så känns det som det skulle bara vara en bagatell.
Det känns som att det svåraste har redan hänt.
Nu väntar vi på ett under....Och om någon här i världen ska bli tilldelad ett underverk så är det Lasse.
För han har en sån positiv syn på allt .
Han vill så gärna tro på ett under.
Livet prövar oss alla då och då, men den här prövningen är mer än vad vi ska orka med känns det som.

Jag har märkt att min oförmåga att ta in det som hänt nått en annan fas.
Först vid själva händelsen var jag bara rädd.


På sjukhuset var jag chockad och förvirrad i väntan på besked om hans skador.
Nu är jag ömsom ledsen, ömsom arg.
Jag blir arg när jag ser hans ben, att dom aldrig ändrar ställning.
Jag nyper i dom varje gång jag går förbi dom....men ingen reaktion, inte ens en liten blinkning.
Jag blir så förbannad....inte på honom naturligtvis...men på att livet prövar oss så hårt.
Det känns inte humant.
Brukar man inte säga att man ska älska livet?
Hur ska man kunna älska livet när det bara gör ont att leva det?
Kan någon ha en förklaring på det?,en förklaring som hjälper en att andas när luften sinar för att man får ångest, eller som hjälper tårarna att rinna när man håller på att drunkna i sin egen gråt.
Om det fanns en bra förklaring, så kanske man skulle kunna älska livet just nu.
Men det kan inte finnas en orsak att älska livet just nu....nu prövas vi för mycket som sagt.
Och jag är bara förbannad!!!!

Lasse är omgiven av en underbar personal, dom är så snälla.
En personal sa till mig i dag att det är inte konstigt att du känner dig arg, det är en del av sorgen.
Men oavsett vad andra säger eller hur mycket dom vill trösta så får jag dåligt samvete för att jag just nu känner sån ilska.
Det är väl bara att vänta och se...det går väl över!

Jag stannade hos Lasse till halv fem, då hade han fortfarande inte kommit i väg på sin ryggröntgen.
När jag sa hej då, såg jag för första gången riktig sorg i hans ögon....som att han börjar förstå vad som hänt.
Jag gav honom ett litet leende, han log tillbaka tog min hand och tryckte den.
Han slöt ögonen, kanske somnade han en stund.
Jag grät mina tårara i hissen...

Det här blev kanske en tung och sorglig berättelse, men jag skriver som det var, som det kändes.
Jag försöker att tänka på att skriva så att det inte blir så tungt, men det här dygnet med Lasse var tungt nästan hela tiden tyvärr
Tack för ert stöd.
Kram /Eva


Min Älskade!
Åh vad jag önskar att jag kunde ta lite av
din fysiska smärta.
Men det är ju inte möjligt.
Men jag kan dela din känslomässiga smärta.
Jag finns här för dig...alltid!
Jag ska gråta dina tårar med dig, och när dina
revben har läkt, ska jag ta hela dig i min famn.
Jag ska vyssa dig som man gjorde när barnen var små.
Jag ska viska i ditt öra, att allt ska bli bra.
Du mitt hjärta har ett löfte att uppfylla!
Första dansen på vår altan.
Det är ingen idé, att du glömmer det.
Love You/Eva