Mina tankar

Jag kommer just från Lasse. I eftermiddags bestämde jag mig för att inte åka till Lasse i dag.
Jag visste att han hade haft besök under större del av dagen, och jag har en känsla av att det blir lite för mycket för honom.
Men en kamrat till mig sa, att han nog skulle bli besviken om jag inte kom.
Men jag hade bestämt att inte åka i dag...Jag tror att man i bland måste få vara ensam när det har inträffat traumatiska saker i ens liv, man behöver tid och utrymme att bearbeta sina upplevelser.
Och det gör man bara när man är ensam tänkte jag, och beslöt mig för att inte åka...
Men som sagt efter lite övertalning, så åkte jag i alla fall till honom.
När jag kom in i rummet önskade jag att han inte hade besök, det hade han inte då.
Han sken upp när jag kom in i rummet och sa;Jag trodde inte du skulle komma.
Det här var första gången vi var ensamma efter olyckan, och det kändes som att det var viktigt för oss båda.
Det känns ju som om vi har lite att prata om, frågor man vill ställa.
Man vill att han ska kasta masken och våga berätta om sina "äkta" "rätta" tankar, om sina rädslor o.s.v.
Det måste vara svårt att prata om sånt med sina besökare, man vill ju inte att folk ska tycka synd om en.
Det blir ju lätt att man sätter på sig en mask när ens besökare kommer.
Man vet ju att dom är där för ens egen skull.
Lasse är en stark och väldigt positiv människa i alla lägen kan tyckas...
Men även han måste tillåta sig att kasta masken och bara få vara liten, och känna att det faktiskt är ok.
Och det gjorde han i dag.
Vi hade en stund av ömhet och värme i dag, han och jag...
Och faktiskt en känsla av lite glädje mitt i allt elände.
Några tårar fällde vi tillsammans, han grät för min skull, och jag för hans, så vi grät varandras tårar kan man säga.
Det kändes skönt och befriande, vi fick nog lite nya krafter efter det.
För övrigt så har väl inte Lasses tillstånd förändrats nåt.
Men han är mestadels vid gott mod, och vi måste tro och hoppas att hans goda och trevliga humör ska hjälpa honom att bli bra igen.
För första dansen på våran nya fina altan, ska vi dansa han och jag (även om han nu råkar vara en urusel dansare)....vem vet han kanske blir tidernas nya Fred Astair..
Nåja! Nu ska jag snart försöka sova lite.
Tack för alla "glada" hejar rop, kram Eva